Operational anxiety...
När någon tycker att man har skrivit något bra, kan det ibland vara svårt att inte sätta en ribba. En ribba som blir högre och högre, för varje gång man sätter sig ner för att skriva. Man förväntar sig, av sig själv, att man skall överträffa sig själv varje gång samt att de som läser jämför det bättre inlägget med det sämre. Jag har dock försökt intala mig själv att detta endast är hjärnspöken och att jag inte skall ta så allvarligt på det. Trots allt förväntar sig ingen något från mig, utan i så fall är det jag själv som skapar dessa förväntningar, och trots allt är jag ju ingen författare. Jag har märkt att ju mer kommentarer man får desto mer ansvar känner man för att producera mera. Ibland när jag inte varit inne på bloggen känns det som om jag har en manet i magen som drar mig till datan, för att titta, sedan läsa och kanske, till och med, hinna med att skriva ett inlägg eller två. Det är fint väder ute, men ändå sitter jag bara här! Dags att sluta, dags att ladda ner ångesten, disconnecta den. Jag har lärt mig en sak i livet, bara en enda sak; det går att intala sig själv saker och det går att övertala sig själv när något känns jobbigt. Man byter, helt enkelt, sida, man byter mening och fras, sen upprepar man detta, i huvudet, ett antal gånger tills det sitter. Det var egentligen minst 3 saker som jag hade lärt mig själv, i livet. Jag skall gå ut nu, på en morgon promenad, intala mig själv att jag bara inbillar mig att jag har prestationsångest. Jag återkommer senare idag för att rapportera huruvida jag lyckades eller misslyckades. Även om jag misslyckas idag, så är det inte hela världen, för jag kommer att lyckas en annan dag................
