felize

My Confessions

Find me..

Publicerad 2007-05-25 15:41:36 i Allmänt,

image36

Vad gör man när det känns som om man har tappat bort sig själv? Går man ut och letar eller väntar man; att man kommer tillbaka? Ett liv är så värdefullt och det finns en tid i allas liv då vi tror att vi är odödliga. När man inser att man inte är det finns det ingen återvändo. Drivkraften blir starkare, drivkraften att hitta sig själv i detta underliga liv. Ibland tror man att man gjort det men hur kan man vara säker egentligen, att man verkligen har det. Jag vet vem jag är och vad jag kan, men ibland skrämmer jag mig själv. Tänk om man skrämmer bort sig själv, vad gör man då? Alla är vi någonting men samtidigt så små och egentligen ingenting. Vi är själar som lever ett liv med just dom vi är just nu. Vi är själar som letar och som gör avtryck i utvecklingen. Vi bidrar med en del, den del vi kan bäst. När vi hittat oss själva kan det ibland göra ont att inse vem man egentligen är eller också kan det vara en befrielse eftersom man inser varför man mår dåligt av olika saker. Varför man agerar på vissa sätt. Jag har insett att när man väl hittat sig själv så kan man förändra sig om man vill och finner det nödvändigt. Man kan göra sig av med saker som, varit en del av en länge, men som man inte riktigt tycker om hos sig själv. Jag tror att vi är någon men samtidigt, likt en bok, någon som alltid kan redigeras i takt med utvecklingen. Viljan till att lära sig mera och viljan att förändras måste finnas där för att lyckas med att bli du. Styrkan att inse sina egna fel, inte bara säga det utan mena det. Självinsikt kommer man långt med men bara om man gör något åt det som är mindre bra.....

"What comes around goes around".........

Kommentarer

Postat av: Tessa

Publicerad 2007-05-26 21:25:48

Allt det du skriver om är verkligen en naturlig process i livet. I tonåren bryr man sig inte om många andra än sig själv, man sårar många utan att förstå hur illa man kan göra. Sedan kommer mognaden och då ser man både det som varigt och det som är. Fortfarande har man då svårt att ändra på sig själv, för man vill inte ta till sig det av egoistiska själ. Visst tror jag att det är nödvändigt att vara så under en period i livet, tills man börjar få fotfäste och en fast punkt i sitt liv. När allting väl börjar falla på plats så börjar man också se sin egen delaktighet i allt som gjort ont. En bearbetning börjar och man böjar finna sig själv så smått. Jag tror att hela livet är en lärdom, att vid varje händelse så lär man sig något om sig själv och om andra. Är man inte öppen att se sin egen del i livet så är det väldigt svårt att ändra på sig. Människan föds inte som en robot, programerad att fungera på ett sätt, utan vi formas av allting runt oss, men mest tror jag att vi formar oss själva. Vill vi inte ta intryck eller lärdom av det som sker så kan vi inte heller förändra vårat beteende. Tror vi att vi är något över alla andra människor så är vi inte heller mottagliga för en förändring, då ser vi ner på alla andra. Livet är ett vågspel, men ingen tävlan, för vem ska vi tävla emot (oss själva), vi kan inte tävla mot någon annan för alla är vi unika på vårat eget sätt. Visst tror jag att man kan förlora sig själv under en tid i sitt liv, men någonstans inombords så finns det kvar och bara väntar på att få komma till ytan igen. Hela livet förändras man och tyvärr så kan andra människor göra så att man slutar se det fina runt omkring, där behöver man lära sig hur man gör för att inte låta dem påverka en i livet. Livet är för kort för att man ska låta andra styra ens liv. Den man lever sitt liv med ska inte styra utan vara en vän som är beredd att möta världen med en och dito. Pusss, Tessa

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

felize

En nyfiken människa som vill veta vad livet går ut på. Söker kunskap, erfarenhet och frigörelse....

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela