From the outside looking in...
Får ni också känslan, ibland, av att man står utanför och tittar in? Att bara just du är utanför det som händer. Ibland känns det som om jag står vid dörren och småkickar men jag vågar inte riktigt ta steget in. Det är fascinerande att tänka på ensamheten, att alla liksom har sin egen lilla ensamhet. En plats där man helt och hållet är sin egen, en plats där alla är sig själva. Det kan te sig lite skrämmande då man vet att människor gör dom mest underliga sakerna i sin ensamhet. En del kan vara gifta ett halvt liv och inser att dom aldrig egentligen känt varandra. Är inte det skrämmande, men samtidigt fascinerande? Jag sitter just nu här, i min ensamhet, och bloggar. Jag känner mig själv, just i den här stunden, och känslan av att hur många andra som helst, sitter här som jag, just nu, och skriver, är rätt häftig. Människor jag aldrig mött, aldrig kommer att möta men likaså bara människor. Tänk om man kunde uppmana att alla som sitter ensamma och bloggar just nu, går ut och skriker HEJ!!!!!!
