Optimism vs. pessimism
Jag fick frågan, häromdagen, varför jag närmar mig saker jag skriver om, med en pessimistisk syn. Jag blev fundersam, då jag själv tycker att jag är optimistisk i det jag skriver eller kanske rättare sagt, realistisk. Många anser nog att, om man skriver om verkligheten som den är, tenderar man att vara negativ. Om man pratar om döden och dess oundviklighet, tycker många att man är en mörk figur. Samtidigt finns det många människor därute, som kallar sig religiösa eller troende, men verkar inte vilja prata om saker dom själva inte kan påverka. Vetskapen och accepterandet av lidandet och döden kan ju, enligt min mening, skänka oss lycka, eftersom då kommer man inte ta livet för givet och därmed njuta mer av det som är verkligt. Ordets makt eller kanske begreppens innebörd, den innebörd vi har tillskrivit dem, ger oss ett perspektiv på saker och ting som kanske inte alls behöver vara så. Samhället vill ju att vi skall vara produktiva och konsumerande medborgare, därför matas vi med begrepp som mobiliserar detta syftet. Med tanke på, den verkligheten, som jag ser och som inte är verklig för mig, anser jag mig ha friheten att tilldela begreppen optimism respektive pessimism en annan innebörd än den man kanske är van vid. Ibland känns det som om optimism är lika med förnekelse och pessimism lika med en sanning vi inte vill kännas vid. Jag ser inte ner på andra människor, men jag tycker att alla människor har ett ansvar att tänka själva och inte bara gå efter strömmen. Därmed tycker jag synd om dom, som inte vågar eller orkar gör det. Vidare tror jag, att man inte kan vara antingen eller, alltså negativ eller positiv. Det är inte ett konstant tillstånd. Att vara negativ, har en negativ klang vilket får oss att känna oss dåliga, när vi blir kallade det. En positiv människa är ju mera underbart skön att umgås med för då kan vi linda in oss i förnekelsen, att inget kommer hända oss. Jag tror inget är rätt eller fel, utan jag tror att motpoler är viktigt, på så sätt, att vi har användning för båda när situationen kräver det. Sen är det klart att det finns en skillnad på människor som anses vara negativa i allt, speciellt i situationer de förväntas utföra en prestation, men för mig är det bara osäkerhet. Det är självklart synd när man inte tror på sig själv tillräckligt, för att känna sig säker någonstans.........
