felize

Vad gör man när det känns som om man har tappat bort sig själv? Går man ut och letar eller väntar man; att man kommer tillbaka? Ett liv är så värdefullt och det finns en tid i allas liv då vi tror att vi är odödliga. När man inser att man inte är det finns det ingen återvändo. Drivkraften blir starkare, drivkraften att hitta sig själv i detta underliga liv. Ibland tror man att man gjort det men hur kan man vara säker egentligen, att man verkligen har det. Jag vet vem jag är och vad jag kan, men ibland skrämmer jag mig själv. Tänk om man skrämmer bort sig själv, vad gör man då? Alla är vi någonting men samtidigt så små och egentligen ingenting. Vi är själar som lever ett liv med just dom vi är just nu. Vi är själar som letar och som gör avtryck i utvecklingen. Vi bidrar med en del, den del vi kan bäst. När vi hittat oss själva kan det ibland göra ont att inse vem man egentligen är eller också kan det vara en befrielse eftersom man inser varför man mår dåligt av olika saker. Varför man agerar på vissa sätt. Jag har insett att när man väl hittat sig själv så kan man förändra sig om man vill och finner det nödvändigt. Man kan göra sig av med saker som, varit en del av en länge, men som man inte riktigt tycker om hos sig själv. Jag tror att vi är någon men samtidigt, likt en bok, någon som alltid kan redigeras i takt med utvecklingen. Viljan till att lära sig mera och viljan att förändras måste finnas där för att lyckas med att bli du. Styrkan att inse sina egna fel, inte bara säga det utan mena det. Självinsikt kommer man långt med men bara om man gör något åt det som är mindre bra.....

"What comes around goes around".........

Sometimes the world evolves around you, for a few seconds, but still it never did........

Var på stan igår och ville bara skrika! Satt och fikade, tittade på folk eller rättare sagt Hollywood Wannabees, eller kanske alla slags wannabees. Kanske tittar andra på mig och tänker likadant, men hoppas inte det och jag tror inte det. Jag är inte utstuderad och jag är ingen slav inför modet och kändisvärlden. Jag börjar t.o.m tro att Brangelina familjen har lyckats skapa en s.k familjetrend där man visar världen sina avkommor, i snygga trendiga kläder och trimmade kroppar. Igår såg jag en massa Lindsay Lohans, Paris Hiltons, Nicole Richies, Jessica Albas och kanske eventuellt en och annan Jennifer Lopez. Och förresten, höll nästan på att glömma, alla supermodeller, alla topmodel wannabees. Alltså detta är pinsamt! Jag menar vad gör dessa människor i sin ensamhet? Tänker dom bara på kläder, utseende och pengar, för att kunna skaffa mer av det förstnämnda? Det är klart att utseende är viktigt och att man i alla tider har mått bra av att klä sig fint eller göra sig fin, men vår tid slår nog alla rekord. Industrin har blivit så stor så att man börjar tro att det är den enda industri som finns! Det är verkligen inte konstigt att nästan alla unga människor idag mår psykiskt dåligt! Vad har vi för ideal och värderingar egentligen. Det spelar ju ingen roll hur duktig man är i skolan, hur mycket man kan sin historia eller sin psykologi om man inte tar det till sig på "rätt" sätt. Alla kan ju lära men det är ju inte det som räknas utan det är ju hur man lever efter det man lär. Vi här i Västvärlden är lika lättpåverkade och hjärntvättade som de människor, sekter och länder vi pekar finger på. Vår skepnad är kanske bara mera finslipad, putsad och polerad. Det tar längre tid att tvätta av vårat smink och se vad som döljer sig bakom fasaden och ytan........

Jag lyckades! Jag och min fantastiska hjärna lyckades samarbete i detta problem som uppstod. Vi hade en dialog, gick igenom vad som skapade denna prestationsångest och bestämde oss för att, helt enkelt, strunta i den. Gå över den, ignorera den, låta den komma, men framförallt, låta den gå igen. Kanske måste man erkänna ångesten som en mening som fyller en funktion, kanske vill den säga en att man skall ta en paus, tänka efter, fråga varför och börja om igen!

När någon tycker att man har skrivit något bra, kan det ibland vara svårt att inte sätta en ribba. En ribba som blir högre och högre, för varje gång man sätter sig ner för att skriva. Man förväntar sig, av sig själv, att man skall överträffa sig själv varje gång samt att de som läser jämför det bättre inlägget med det sämre. Jag har dock försökt intala mig själv att detta endast är hjärnspöken och att jag inte skall ta så allvarligt på det. Trots allt förväntar sig ingen något från mig, utan i så fall är det jag själv som skapar dessa förväntningar, och trots allt är jag ju ingen författare. Jag har märkt att ju mer kommentarer man får desto mer ansvar känner man för att producera mera. Ibland när jag inte varit inne på bloggen känns det som om jag har en manet i magen som drar mig till datan, för att titta, sedan läsa och kanske, till och med, hinna med att skriva ett inlägg eller två. Det är fint väder ute, men ändå sitter jag bara här! Dags att sluta, dags att ladda ner ångesten, disconnecta den. Jag har lärt mig en sak i livet, bara en enda sak; det går att intala sig själv saker och det går att övertala sig själv när något känns jobbigt. Man byter, helt enkelt, sida, man byter mening och fras, sen upprepar man detta, i huvudet, ett antal gånger tills det sitter. Det var egentligen minst 3 saker som jag hade lärt mig själv, i livet. Jag skall gå ut nu, på en morgon promenad, intala mig själv att jag bara inbillar mig att jag har prestationsångest. Jag återkommer senare idag för att rapportera huruvida jag lyckades eller misslyckades. Även om jag misslyckas idag, så är det inte hela världen, för jag kommer att lyckas en annan dag................