Publicerad 2008-12-19 23:21:42 i Allmänt,
Visst finns mirakel och för mig är det faktiskt ett mirakel nog, att vi föds, lever och dör. Vad betyder ordet mirakel egentligen och vilken innebörd lägger vi i ordet? Ser man bara miraklet i en andra chans? Något som går emot "naturens" gång? Det som inte förväntades ske, sker eller? Livet är en gåva men samtidigt också ett mirakel, anser jag. Det behöver inte inkluderas av en så kallad "andra chans" eller ett oväntat tillfrisknande. Om vi alla kunde se livet i sig, det faktumet att vi lever och får leva, som ett mirakel; kanske hade vi uppskattat livet mera då och inte tagit varandra och livet för givet. Därför är det så viktigt att njuta av livet och att leva i stunden. Stunden är helig, för just den stunden, just nu, kommer aldrig till oss åter....
Publicerad 2008-12-05 18:15:19 i Allmänt,
Det finns så många saker som vi tar för givet, saker som vi verkligen aldrig tänker på. Jag undrar dock om dessa saker, som vi tar för givet och aldrig tänker på, kanske är viktigare än vi tror, att åtminstone ägna en tanke. Ett förslag till en sådan tanke; hur många ord eller bokstäver har jag egentligen skrivit under mitt liv? Hur många gånger har jag fått beröm i mitt liv? Hur många gånger har jag diskat i mitt liv? Dessa tankar låter säkert helt skruvade men bara tanken är ju egentligen fascinerande. Det finns ju så mycket annat onödigt vi ödslar våra tankar och vår energi på, så varför skulle det vara oviktigt att faktiskt tänka på saker som vi tar för givet. En dag kanske man inte kan skriva mera, en dag, blir man kanske, helt osynlig för andra och en vacker dag, kan man inte ens diska mera. Tanken på alla gånger vi gör olika saker i vårt liv och antalet vi har gjort samma saker på, är för mig fascinerande. En dag är egentligen fylld med saker vi tar för givet och som vi aldrig ägnar en tanke. Livet är fylld av mysterier och osagda "sanningar",,,,,
Publicerad 2008-12-05 18:04:59 i Allmänt,
Ni är en del av oss. Jag är en del av en helhet. Vi är en kedja av orsak och verkan. Ibland vill jag inte vara med och ibland önskar jag att denna del av mig inte fanns. Det finns stunder som denna; jag vill radera det som håller mig kvar i denna del av helhet. Samtidigt vet jag, utan den hade jag inte varit den jag är idag! Men en maktlöshet över vem jag är och vill vara finns där, vare sig jag vill eller inte. Den svävar ovanför mitt huvud, både osynlig och synlig på samma gång. Jag är rädd när jag finner stunder som, endast är en produkt av denna kedja, en kedja som verkar omöjlig att bryta sig loss från. Jag vill vara fri! Helt fri, men vad jag än gör så finns den där. Det spelar ingen roll vad jag gör den finns överallt där jag går. I varje situation, i varje relation, i mina handlingar. Jag kan inte hjälpa att undra; när känner man sig själv? När vet man att man är sin fulla potential av sitt alldeles egna jag?
Publicerad 2008-12-03 23:56:19 i Allmänt,
Att inte veta, varken ut eller in; vad man vill, vad man är menad att göra! Det finns så mycket i livet som man vill göra men det kommer alltid en tid när man vet att, nu måste jag bygga en framtid, trygga framtiden. Varför måste livet vara så, varför är man så påverkad av vad man förväntas att göra. Jag undrar, hur mycket annorlunda mina val hade varit om jag varit helt opåverkad? Ibland vill man bara försvinna till en plats där man inte känner någon, där man kan börja om, helt, på nytt. Men ibland känner man sig osäker och rädd; det enda man vill då, är att stanna kvar på samma plats och bara känna sig trygg. Ångesten tar dock över denna tanke, tanken på att stanna kvar på samma plats resten av livet när det finns så mycket runt om i världen, att upptäcka, att se och att uppleva. Man har ju liksom bara ett liv och när tiden slår ner och faktumet blir levande så finns det inget val kvar än att inse; allt handlar om att bestämma sig, göra ett val och handla utefter det. Ibland snurrar det bara, tanken förblir ofokuserad och man kan inget annat än att känna förvirringen. Ja, jag erkänner; jag är förvirrad. Viljan är stark men vetskapen är begränsad. När man strävar efter kontroll, så är det så svårt ,att släppa taget om vad man borde göra, istället för att fokusera på, vad man vill göra. Vad jag, bara jag, vill göra, med mitt liv, i mitt liv och för mitt liv....
Publicerad 2008-11-16 21:54:42 i Allmänt,
Ibland förstår man inte att andra kan vara intresserade av ens liv då man själv inte ser något intressant i hur man lever. Jag tror dock att man alltid anpassar sig efter hur man lever och man tänker inte längre på om det är intressant eller inte. Man tänker bara på att genomleva dagarna. Det tråkiga är att man gärna sneglar på andras liv och tror att deras liv är så mycket mera intressant än det egna. Egentligen, vad är det som gör en människas liv intressant? Är det upplevelserna och erfarenheterna? eller är det, att våga följa sitt hjärta utan att bry sig om att vara intressant eller inte, i andras ögon? En del människor är ju bara ute efter trygghet och ett ganska "innehållslöst" liv. En del vill bara uppleva saker och, endast utifrån det, känner dom sig levande. Jag tror att jag är fast någonstans i mitten. Vidare anser jag mig själv vara en ganska nöjd person, som njuter i nuet. Låter ganska banalt men det är faktiskt sant. Jag har också mina drömmar, men det finns ändå alltid en känsla av att, om mina drömmar inte besannas, kommer jag aldrig glömma vad som faktiskt är viktigast.; tacksamhet över livet.
Publicerad 2008-11-15 20:52:46 i Allmänt,
Dagarna går, sekunderna passerar och timmarna vandrar iväg. Vart tar all tid vägen, förutom raka vägen in i minnet. Tänk om vi glömmer bort att sortera ut minnen, som är viktiga för oss, men som vi inte ens lägger märke till. All tid som går utan att veta varför och utan att kanske se det viktiga i tiden. Min rädsla ligger i att vakna upp och se, att det inte finns tillräckligt med tid kvar, att komma ikapp "tiden som flytt". Det finns ju inte alltid tid att ta igen förlorad tid. En dag är någon borta och tiden kanske aldrig gav en chansen att se vem denna någon var. Har tiden redan bestämt vad som är viktigt för oss att se och inte se? En dag finns tiden inte kvar men samtidigt finns den alltid där; tyst och subtil. Endast känslan av tiden påminner oss om att tiden är här och även att tiden kanske är inne, nu, idag eller imorgon.....
Publicerad 2008-11-15 20:34:54 i Allmänt,
Jag undrar om Adam och Eva var dom första människorna på jorden, som var förälskade, som älskade och som hade ett kärleksförhållande. Undrar om de hade samma konflikter och ställdes inför samma kriser som alla älskande gör. Skillnaden kanske bara låg i frånvaron av konkurrens. Finns det någon större rädsla än kärleken? Finns det någon större tillfredställelse än kärleken? Jag tror inte det! Är kärleken det största vi kan uppnå? Jag tror att kärleken förenar alla människor. Utan kärlek är vi ingenting och utan känslor är vi inte längre människor per se.
Publicerad 2008-11-13 22:41:32 i Allmänt,
Sista inlägget handlade om inspiration, eftersom jag oftast bara skriver och inte tänker, kom jag på efteråt att jag hade glömt en viktig punkt. Den punkten handlar om avsikten bakom inspirationen. Jag tror nämligen att, om man inte gör saker av "rätt" anledning eller medveten anledning, kan inspirationen aldrig vara densamma som när man vet det. Alltså, om man nu vill bli, t. ex författare men inte vet varför eller tappar tråden om varför man skriver kan inspirationen aldrig bli hundraprocentig. En inspiration är en rätt känsla eller en fel känsla som måste uttryckas och förmedlas, men om avsikten bakom inspirationen inte är den ursprungliga eller äkta varan kan den aldrig behållas. Många, tror jag, går omkring och vill bli olika saker men efter ett tag tappar dom anledningen bakom avsikten. Avsikten kan då beslöjas med anledningar som egentligen inte är rätt för en själv. Jag tror det är viktigt, speciellt med yrken som är artistiska av något slag, där man drivs av inspiration, att veta varför man gör det man gör och då inte tappar det där "varföret". Om man tappar vägen så hittar man sällan tillbaka till inspirationens ursprung............................Publicerad 2008-11-13 22:39:41 i Allmänt,
Min inspiration har sviktat de senaste månaderna, men nu är den tillbaka. Tidigare i mitt liv, brukade jag bli fruktansvärt frustrerad, nästan deprimerad, när inspirationen gick förlorad. Nuförtiden tar jag det bara lugnt och bara låter den komma när den kommer. För den dyker upp förr eller senare. Inspirationstorka beror oftast, för mig, på att man varierat sina upplevelser för lite. Man måste läsa nya böcker, titta på nya filmer, prata om andra saker än det man pratat om de senaste månaderna. En annan viktig sak är att lyssna på ny musik. Uppleva nya sinnesintryck helt enkelt, det är klart att livet i sig är en enda evig inspiration egentligen, men ibland känns det som om livet står still när man ungefär gör samma saker varje dag. Saker man längtat efter eller inte gjort på länge, får alltid en ny betydelse eller mening när man gör dom igen. Man uppskattar det annorlunda, det gäller bara att hålla fast vid tanken, annars tenderar man ofta att börja ta det för givet. Ungefär som att göra slut och bli ihop igen. Om man då håller fast vid tanken på hur det kändes att vara utan den andra, känns det oftare lättare att kämpa vidare när saker och ting inte känns lika självklara längre. Mycket handlar om vilja och beslut. Att bestämma sig att man vill, oftast funkar det då, om man nu inte har för mycket problem med sig själv. Det är viktigt med inspiration i kärlek och relationer också, men det kan också förråda när man, så fort man tappar inspirationen, ger upp. Många börjar leta fel hos den andra och är för feg för att fortsätta, kommer sen med lögner och ursäkter för att skydda sin egen svaghet. Jag känner ett par, som trots väldiga svårigheter, inte ger upp. Det ger mig inspiration, att det alltid finns människor som trots sina svagheter, inte ger upp. För mig är inspirationen otroligt viktig, för livets alla områden, men viktigt är det också att komma ihåg; den kommer och går och då gäller det att inte ge upp.......................
Publicerad 2008-11-13 22:24:51 i Allmänt,
Det är i stort sett omöjligt, att hjälpa alla man vill hjälpa. Det är i stort sett omöjligt att vara objektiv och neutral inför alla man känner. Ingen kan vara det och ingen är det! Hur mycket man än vill, vara vänner med alla, så går det inte. Antingen hamnar man i mitten eller så står man där öga mot öga, med konflikten. Hur kan man vara en genuint "god" människa? Jag försöker vara det men antingen blir den godheten förstörd av någon som inkräktar eller så förstör man den själv. Det är ett ständigt pågående krig inom en, ett krig mellan det "onda" och det "goda". Det svåra är, när det man anser vara "ont" blir ett "gott" resultat, hur förhåller man sig då till sanningen om vad "gott och "ont" är? Det finns ingen sanning som ligger i människans hand. Den "verkliga" sanningen läggs inte i människans hand allena, den finns där bara, ogreppbar. Det finns tre sanningar; min egen, din och sanningen. Vi är alla subjektiva varelser, vi är med andra ord, vad man brukar kalla för mänskliga. Att sträva efter perfektion äter bara upp en inifrån. Man måste låta sig vara den man är och förhoppningsvis lära sig av sina misstag istället för att bara försöka uppnå det goda. Slutresultatet blir ändå att man slår sig gul och blå i sin strävan efter godhet. Jag menar inte nu att man skall ge upp strävandet efter att bli så god som möjligt utan bara att vara realistisk. Det är alltid lättare att kasta skit på andra, än på sig själv, i en konflikt. Jag tror att vi människor söker skillnad för att kunna jämföra oss själva med andra, peka finger och säga: - sån är inte jag! I själva verket har våra personligheter fler dimensioner än vad vi tror. Vi beter oss olika, med olika människor och vi agerar olika, i olika situationer. Alla har vi våra egenheter, våra fel och brister. Alla gör vi misstag, vissa medvetna andra inte. Det finns inte så mycket man kan göra åt detta, förutom att granska sig själv, eftersom det hjälper aldrig att bara granska den andra............Publicerad 2008-11-13 22:19:25 i Allmänt,
När man en gång förlorat sina skor kan det ta lång tid att hitta dom, att få tillbaka dom. Jag vet var dom är och jag vet varför jag sitter här barfota. Det handlar bara om att ta dom tillbaka. Ännu vet jag inte riktigt hur men jag funderar just nu ut en lösning. En lösning som inte innebär några eventuella misstag, en lösning som kan ge mig absolut ro och bekvämlighet i mina återfunna skor...
Publicerad 2008-11-13 22:16:40 i Allmänt,
Undrar vad som hänt? Undrar varför du inte vågar låta dig vara den du är! Varför får du ångest när du inte behöver det? Varför tror du mindre om dig själv? Vem har intalat dig detta eller fått dig att känna att du inte är lika fin och bra som alla andra? Vem har tryckt ner dig i dina skor och lämnat dig där för att själv kunna gå vidare? Vem har fått dig att tro att dina skor är sämre än någon annans? Säg mig detta och jag skall säga denna, som gjort detta mot dig, vad denna egentligen är! Jag skall säga dig vem denna är. Denna människa kommer inte undan för vad den gjort mot dig och när denna minst anar det kommer skorna att klämma, dom kommer bli lika smutsiga som denna själv är. Inga skor kommer någonsin passa denna något mera. Kanske när denna, en dag, ger dig dina skor tillbaka...
Publicerad 2008-11-13 22:12:50 i Allmänt,
Varför anses det vara fel att söka sig till ensamheten? Alla människor behöver en paus ibland, alla människor behöver få andas i sin ensamhet. Vissa människor klarar inte av ensamheten då de kanske inte orkar lyssna, andas och begrunda sig själva, sin omgivning och sitt liv. Jag är ingen bitter, olycklig eller självömkande människa för det. Jag är djup och ödmjuk! Detta är något jag är stolt över och därför önskar jag att andra försökte respektera och acceptera detta. Vidare är jag tacksam över vad jag har, livet. Likaså uppskattar jag dom "små" sakerna i tillvaron. En puss, en kram, ett djur, ett barn, en vän, en god kopp te, en bakelse, en god middag, en bra bok, en bra film och slutligen, bra musik. Detta betyder dock inte att jag alltid är lycklig, men det är enligt mig, inte meningen heller. Jag finner en mening i min olycka också och den meningen tänker jag inte låta någon förstöra genom att trycka ner min vilja till ensamhet.
Jag kan bara söka i min ensamhet. Jag kan bara hitta i min ensamhet och jag kan bara njuta av den jag är, i min ensamhet......Publicerad 2008-11-13 22:09:45 i Allmänt,
Varför anses man vara avundsjuk när man kritiserar någon som anses vara söt eller vacker? Varför har utseende en fribiljett för att lättare bli omtyckt och beundrad? Allt är ju inte svart eller vit, man behöver inte antingen vara ful eller snygg, smart eller osmart. Det verkar som om skönhet förblindar en del människor, jag är glad att jag inte är en av dom. Det är ganska intressant att den allmänna synen på avundsjuka, alltid grundar sig på bitterhet över att man inte ser ut som den eller den. Alla pratar om att det är insidan som räknas och att att det är den man skall se till, men så fort man kritiserar den vackra varelsen så går alla till motattack. Man har sen blivit både bitter och avundsjuk på yngre dar, enligt andra då. Jag blir så förbannad, bara för att man i andras ögon råkar vara "perfekt" på utsidan betyder ju inte att man är det på insidan. Rättare sagt, bara för att man kritiserar vissa uttalanden eller vissa värderingar och förhållningssätt betyder ju inte att man innerst inne vill se ut som den människan eller ännu värre, leva dennes liv. Patetiskt, tycker jag, att alltid skylla på dom som faktiskt har en hjärna och en åsikt, även så ett fördelaktigt utseende. Man är van att höra från "dom", som anses snygga, att "dom" faktiskt har en "hjärna" också, men ingen tänker på att det faktiskt kan vara tvärtom också, att den som anses ha en "hjärna" faktiskt kan kan vara vacker också. Skillnaden är ju bara åt vilket håll man väljer att lägga vikten...........
Publicerad 2008-11-13 22:05:48 i Allmänt,
Det är svårt, ibland, att vara människa! Det är svårt att vara en bra och en god människa. Ibland mår jag illa av mig själv då jag finner mig i situationer jag tidigare bestämt mig för att inte försätta mig i. Hur många gånger skall man behöva bestämma sig för en sak om man ändå inte kan hålla det man bestämt? Betecknas det som dålig karaktär eller är det bara mänskligt? Är det mänskligt att tycka illa om andra människor och deras handlingar? Hur kan man vara en god människa om man tycker illa om andra människor och deras beteenden? Jag hatar skitsnack, jag mår dåligt av det, men tro det eller ej, ändå finner jag mig i situationer när jag blir en av dom som snackar skit. Vad är skitsnack egentligen? Jag hittar dock aldrig på saker om andra som inte är sant, vilket jag försöker urskulda mig med och därmed också förmildra mina omständigheter när jag väl ställs inför rätta, i himlen...
Allting är ju som sagt också relativt. Det är för övrigt ett väldigt bra ord när man vill väga sina handlingar och sitt beteende. Jag menar, det finns ju alltid dom som är värre än jag, men samtidigt dom som är bättre. Missförstå mig inte nu; för då skulle relativitetsbegreppet inte kunna tillämpas här. Jag menar inte sämre eller bättre i sin konkreta bemärkelse utan sämre eller bättre i situationen, inte ett fast och konstant sämre eller bättre. Det kommer alltid att finnas någon som beter sig "snällare" än vissa och "dummare" än andra, "lojalare" än vissa och mindre "lojala" än andra, "snyggare" än vissa men "fulare" än andra etc.....
Detta faktum betyder ju aldrig att man kan säga att någon är bättre eller sämre än någon annan, man kanske är bättre på att sjunga än någon annan men det betyder ju inte att man är bättre eller sämre som människa. Jag har som regel, för mig själv, att alltid försöka vara ödmjuk inför dessa faktum. Jag tror aldrig att jag är förmer än andra bara för att jag är bättre på vissa saker än andra och jag skulle definitivt inte tro att jag var bättre än andra bara för att jag såg bättre ut än vissa. Vi är ju alla bara människor av kött och blod med mer eller mindre känslor. Vi delar alla samma öde i stort sett. Vi har våra valmöjligheter i livet, vilka vi är beroende av för att kunna definiera oss själva i förhållande till andra, men trots alla de fasader vi bär omkring på, livet igenom, så är vi alla bara människor. Ingen är bättre för att den har mer pengar, dyrare kläder, en framgångsrik karriär etc. Den enda gången, jag anser, man får lov att vara bättre utan att spela på det och utan att vara medveten om det, är om man på alla sätt och vis kämpar för att vara en snäll, god och förstående människa. Detta är mitt mål i livet, resten kommer i andra hand...
Men vänta nu, vad är det jag säger? Vad gör jag då när andra människor runt omkring försöker trycka ner en eller på något sätt får en att må dåligt? Jag har tänkt så mycket på det här och svaret är enkelt. Man kan hitta förklaringar till deras beteende också, vilket förhoppningsvis inte är genuint ont, men man måste markera att man inte tolererar att bli behandlad så och därmed sätta stopp för det, vilket är lättare sagt än gjort. Det är dock ens ansvar som människa och medmänniska då du kanske också gör denna individ en tjänst genom att dom också får chansen att ta sitt ansvar för sina handlingar. Detta löser också problemet med skitsnack samt löser det också dilemmat med att älta och känslan av att man sitter fast och inte kan gå vidare.........
Publicerad 2008-11-13 22:03:29 i Allmänt,
Allt har sitt slut, även det goda. Samtidigt väljer jag, att tro, att det inte är slutet för oss alla som en vacker dag möter "döden". Varför är vi så många därute som inte uppskattar livet eller är tacksamma över det vi har? Varför är det alltid något vi måste klaga på och varför låter vi många gånger det "negativa" ta mest plats? Varför vaknar man inte på morgonen, tittar sig i spegeln och tänker eller säger: GUD, tack för att du gav mig livet, tack för min underbara och funktionella kropp....Nej nej, många av oss säger: Gud, jag ser hemsk ut, jag måste sminka mig så att ingen ser hur hemsk jag ser ut. Om jag bara kunde bli smalare, om jag bara hade haft en lite mindre näsa.....
Jag tror att allt har en mening, Jesus korsfästes inte förgäves. Livets kamp och öde är inte förgäves, i mångas ögon orättvist. Orättvist att det blev just hon eller han, men om inte hon eller han, så någon annan. Våra öden, genom de val man gör, kan förhoppningsvis påverka åtminstone ett fåtal, som känt "oss" eller "dom". Ringar på vattnet....
Slutligen vill jag säga till er som inte längre finns på denna plats: -
Jag hoppas att platsen ni kommer till ser ut lite som tavlan här ovan och att ni möter era nära där. Tack för att jag fick chansen att veta vem du/ni var och för att du/ni gav mig en bättre tanke idag som förhoppningsvis håller i sig, även till morgondagen. För vem vet, jag kanske bara har idag....Publicerad 2007-10-09 15:28:51 i Allmänt,
"Det finns en plats som jag går till när allt känns svårt och jobbigt. Det är en plats där ingen får mig att bli ledsen, en plats där ingen får mig att känna mig dålig. Det är inte svårt att hitta den platsen, det krävs bara vilja och fantasi. Ingen kan hitta mig och jag lämnar min problem bakom mig. Kärleken är förlåtande och livet är för att levas. En plats av nöjen, utan hinder och en plats där dom stora sakerna i livet blir små"......
Publicerad 2007-09-06 12:01:19 i Allmänt,
.....she talks like an angel, but she´s the devil in disguise..........
Bara
Gud vet vem du är och hur du är! Vem är jag att döma dig? Men vad gör man, om det råkar vara så, att du gör mig illa, vad gör jag då? Vart drar jag gränsen för hur långt du får gå? Hur vet jag när gränsen är nådd, inte bara för mig utan även universellt sett? Jag vill ju göra det rätta, det som anses vara, av
Gud, rätt. Jag har ingen specifik religion, men jag tror på Gud, jag tror på en högre makt. En makt som vet vad som är rätt och fel, för mig. Den makt som vidare säger att det finns inga genuina rätt och fel. Det finns bara rätt i en situation men som blir fel för en annan. Jag försöker upprepa orden så att det blir en given tanke utan eftertanke; vad som är rätt för mig!
Snälla, ge mig styrkan att hitta min rätta väg och modet att säga; nu räcker det!
Publicerad 2007-06-10 22:42:34 i Allmänt,
Publicerad 2007-05-25 15:41:36 i Allmänt,
Vad gör man när det känns som om man har tappat bort sig själv? Går man ut och letar eller väntar man; att man kommer tillbaka? Ett liv är så värdefullt och det finns en tid i allas liv då vi tror att vi är odödliga. När man inser att man inte är det finns det ingen återvändo. Drivkraften blir starkare, drivkraften att hitta sig själv i detta underliga liv. Ibland tror man att man gjort det men hur kan man vara säker egentligen, att man verkligen har det. Jag vet vem jag är och vad jag kan, men ibland skrämmer jag mig själv. Tänk om man skrämmer bort sig själv, vad gör man då? Alla är vi någonting men samtidigt så små och egentligen ingenting. Vi är själar som lever ett liv med just dom vi är just nu. Vi är själar som letar och som gör avtryck i utvecklingen. Vi bidrar med en del, den del vi kan bäst. När vi hittat oss själva kan det ibland göra ont att inse vem man egentligen är eller också kan det vara en befrielse eftersom man inser varför man mår dåligt av olika saker. Varför man agerar på vissa sätt. Jag har insett att när man väl hittat sig själv så kan man förändra sig om man vill och finner det nödvändigt. Man kan göra sig av med saker som, varit en del av en länge, men som man inte riktigt tycker om hos sig själv. Jag tror att vi är någon men samtidigt, likt en bok, någon som alltid kan redigeras i takt med utvecklingen. Viljan till att lära sig mera och viljan att förändras måste finnas där för att lyckas med att bli du. Styrkan att inse sina egna fel, inte bara säga det utan mena det. Självinsikt kommer man långt med men bara om man gör något åt det som är mindre bra.....
"What comes around goes around".........
