felize

Hej! Mitt namn är Yelis och jag har levt i cirka 10585 dagar. Jag kommer från planeten jorden och mina föräldrar gav mig livet. Innan dess var jag en själ i en spermie. Jag är människa och människor har fått ett val. Antingen är jag "god" eller "ond" men oftast är vi båda, vissa mer eller mindre, det ena eller det andra. Detta beror på vilka val vi gör. Jag försöker vara medveten i mina val, analysera resultatet och vilken påverkan mina handlingar kan ha på andra människor i min omgivning. Ibland får jag, som alla andra människor, ta konsekvenserna för mina handlingar. Vissa dagar måste jag inse, trots min intelligens, att jag inte kan vara en ideal människa. Detta uppvaknande kan ibland göra ont och ibland gör det mindre ont, det beror oftast på omständigheterna. Jag är tacksam över min möjlighet till detta liv, på denna planet, kallad Tellus. Jag är en av så många andra men hoppas ibland att min röst skall bli hörd. Då alla av oss, människor, har blivit skapade speciella och unika försöker jag finna det som gör mig speciell. Det som förenar oss människor är den medfödda instinkten. Jag vill att vi alla erkänner vilka vi är istället för att låtsas att vi är mer än bara människor. Det är denna jag är, och det jag tror på. Mina positiva egenskaper är inte konstanta och inte heller dom negativa. Motpolerna tjänar sina syften och visar sig när situationen/erna kräver det. På fritiden försöker jag utvidga mina sinnen med nya upplevelser. Dessa upplevelser får jag genom musik, litteratur, äventyr, kärlek, vänskap och skapande. För att min kropp skall må bra brukar jag praktisera yoga, älska och springa i skogen. Jag hoppas ni finner mig intressant nog för en vidare intervju. Hör av er, jag finns här på jorden precis som alla andra jordbo............

Finns det något värre än väntan? Jag har inget tålamod och jag skäms ibland för det. Hela mitt humör kan bli förstört på grund av den förbannade väntan. Man sitter liksom bara där, och väntar. Till vilken nytta egentligen? Varför måste vi vänta, hela livet är ju egentligen, ändå, en enda "evig" väntan på vårt slutgiltiga mål, i detta livet. Finns det något slut på själva väntan? Kanske är det helt upp till oss själva. Jag kanske borde bestämma mig för att:  - Nej, nu orkar jag inte vänta mer, nu skiter jag i det här och går min egen väg.

Kan det fungera? Nej, tänkte väl det!!! Måste acceptera väntan, lära mig uppskatta den och inse att den har en mening som allt annat här i livet. Ja, jag har väl inget val än att omdefiniera den och vara tacksam över att den finns så att jag nu har något att skriva om medans jag väntar..........

Får ni också känslan, ibland, av att man står utanför och tittar in? Att bara just du är utanför det som händer. Ibland känns det som om jag står vid dörren och småkickar men jag vågar inte riktigt ta steget in. Det är fascinerande att tänka på ensamheten, att alla liksom har sin egen lilla ensamhet. En plats där man helt och hållet är sin egen, en plats där alla är sig själva. Det kan te sig lite skrämmande då man vet att människor gör dom mest underliga sakerna i sin ensamhet. En del kan vara gifta ett halvt liv och inser att dom aldrig egentligen känt varandra. Är inte det skrämmande, men samtidigt fascinerande? Jag sitter just nu här, i min ensamhet, och bloggar. Jag känner mig själv, just i den här stunden, och känslan av att hur många andra som helst, sitter här som jag, just nu, och skriver, är rätt häftig. Människor jag aldrig mött, aldrig kommer att möta men likaså bara människor. Tänk om man kunde uppmana att alla som sitter ensamma och bloggar just nu, går ut och skriker HEJ!!!!!!

Du tycks inte förstå att du gjort mig illa, att du gjort andra jag bryr mig om, illa. Dina lögner får mig att må illa. Ditt storhetsvansinne får mig att vilja säga dig; vem du egentligen är. Du tittar dig i spegeln och tror att du vet vem du ser, men mer fel kan du inte ha. Jag känner inte dig och jag vill inte det heller, men jag vet vad du gjort och vad du kan göra. Du tror att du är bättre än andra och du gömmer dig bakom fina ord. Din skepnad är the "devil in disguise". Jag vill bara säga dig; du kommer att få ditt straff om du inte redan är mitt uppe i det, varje dag som du mår dåligt. För själen kommer alltid ikapp en, den låter en aldrig att vila. Dum som du verkar vara, kan du nog inte se signalerna; ditt missnöje över livet beror på den du är och försöker vara. Du skyller på andra för ditt missnöje och din inkapacitet till att ge. Din oförmåga att veta konsekvenserna av dina handlingar. Jag vill dig inget illa, men jag ber dig att sluta. Du förstör för andra och du förstör dig själv. Du trodde att du kunde komma undan med dina lögner och du trodde du kunde få det som jag hade, men lilla du, det kan du aldrig. Om du bara för en sekund trott att du var bättre än mig, så tänk igen, du kommer aldrig i närheten av den jag är. Du kan aldrig, aldrig, mäta dig med mig. Du kan aldrig mäta dig med någon och om du försöker vinna det någon annan har, blir slutresultatet ändå alltid; Du förlorar......................................................

Det som gör mig mest ont; barn och djur som lider. Dessa oskyldiga små liv med röster som inte "hörs". Jag skäms för att tillhöra kategorin; stor och vuxen.  När jag menar stor och vuxen, menar jag, att man är vuxen när man vet vad som är rätt och fel. Vi har makten att göra någonting bra, men majoriteten av oss gör inte det. Jag menar nu inte att någonting bra, nödvändigtvist måste vara något stort. Men att leva bra med sunda värderingar och prioriteringar. Vuxna döljer sina dåliga handlingar bakom ord som: respekt, heder, ära, framgång och "jag hade inget val". Det finns fler ord i lexikonet av maskopi. I barn och djurs värld finns inte ord som; svartsjuka, konkurrens, avund, hat, ful, snygg, bättre, sämre, rik eller fattig. Deras värld är primitiv, deras känslor är instinktiva och deras kärlek grundas både på trygghet och intution. Primitiv anses för många vara ett negativt ord. Där ser man ännu ett bevis på hur systemet av ord och begrepp påverkar vår världsbild. Primitiv kan man ju inte vara, då är man ju inte intelligent eller civilicerad. Dra åt ...... med alla dessa begrepp vars enda syfte tycks vara att leda oss in i frestelsen till att begå så många synder man bara kan. I vår värld bär synden förklädnad i form av fina begrepp och ord. Vem har rätten att döma vad som är rätt eller fel, intelligent eller ointelligent? Inte jag i alla fall, men jag tänker med min egen hjärna, ingen annans. Jag är styrd, likaså ni andra, men jag öppnar ögonen och tittar, jag spetsar öronen och lyssnar. Jag vill inte se och jag vill inte höra mera. Det gör för ont. Jag äcklas av oss. Jag äcklas av alla "Hollywoodstjärnor" som springer omkring på stan, dag ut och dag in, för att gå sin dagliga dos av Catwalken. Jag vill tvätta bort dessa äckelkänslor jag har, för jag vet att många inte kan hjälpa att dom är ett "lyckat" offer av den värld vi lever och i den industri vi tillhör. Självklart tror jag att alla, "normalt" funtade människor bryr sig om barn och djur, som får lida på bekostnad av vår äckliga fåfänga, makt och -ha begär, men det räcker inte. Vi måste sluta bry oss så mycket om saker som inte är verkliga. Vi tycker att krig, svält och fattigdom är något långt borta, något surrealistiskt men det är inte sant, egentligen är det tvärtom. Det är här vi luras, det är här som media spelar oss ett spratt, det är meningen att vi skall vänja oss så till den grad att vi omedvetet, lär oss hur man stänger av och blir "disconnected". Allt vi ser är ju som en enda lång film, utan slut, därför hittar vi våra egna vägar till det. Vi äcklar mig, vi lägger ner så mycket pengar på vårt utseende med kläder och smink, för vad? "Ingen" tänker på hur mycket pengar det är, och hur mycket det hade kunnat hjälpa barn och djurs oskyldiga röster..................

I drömmen verkar allt verkligt och i verkligheten är drömmen oftast overklig. Tänk om drömmen är verklig eller hade kunnat vara verklig. Tänk om verkligheten bara är en dröm och drömmen är verkligheten. Vad är verkligt? Är det, det vi ser? Är det, det vi inte ser? Är det, det vi känner eller inte känner? När drömmar blir verkliga, blir dom då inte längre än dröm utan en verklighet. Kan verkligheten mostvara drömmens förväntningar eller intalar vi oss bara det? Vi kanske bara måste låta drömmen vara en dröm för att inte bli besvikna eller när just den drömmen blivit verklig, hittar vi bara en ny dröm att drömma till verklighet...........

 

Jag fick frågan, häromdagen, varför jag närmar mig saker jag skriver om, med en pessimistisk syn. Jag blev fundersam, då jag själv tycker att jag är optimistisk i det jag skriver eller kanske rättare sagt, realistisk. Många anser nog att, om man skriver om verkligheten som den är, tenderar man att vara negativ. Om man pratar om döden och dess oundviklighet, tycker många att man är en mörk figur. Samtidigt finns det många människor därute, som kallar sig religiösa eller troende, men verkar inte vilja prata om saker dom själva inte kan påverka. Vetskapen och accepterandet av lidandet och döden kan ju, enligt min mening, skänka oss lycka, eftersom då kommer man inte ta livet för givet och därmed njuta mer av det som är verkligt. Ordets makt eller kanske begreppens innebörd, den innebörd vi har tillskrivit dem, ger oss ett perspektiv på saker och ting som kanske inte alls behöver vara så. Samhället vill ju att vi skall vara produktiva och konsumerande medborgare, därför matas vi med begrepp som mobiliserar detta syftet. Med tanke på, den verkligheten, som jag ser och som inte är verklig för mig, anser jag mig ha friheten att tilldela begreppen optimism respektive pessimism en annan innebörd än den man kanske är van vid. Ibland känns det som om optimism är lika med förnekelse och pessimism lika med en sanning vi inte vill kännas vid. Jag ser inte ner på andra människor, men jag tycker att alla människor har ett ansvar att tänka själva och inte bara gå efter strömmen. Därmed tycker jag synd om dom, som inte vågar eller orkar gör det. Vidare tror jag, att man inte kan vara antingen eller, alltså negativ eller positiv. Det är inte ett konstant tillstånd. Att vara negativ, har en negativ klang vilket får oss att känna oss dåliga, när vi blir kallade det. En positiv människa är ju mera underbart skön att umgås med för då kan vi linda in oss i förnekelsen, att inget kommer hända oss. Jag tror inget är rätt eller fel, utan jag tror att motpoler är viktigt, på så sätt, att vi har användning för båda när situationen kräver det. Sen är det klart att det finns en skillnad på människor som anses vara negativa i allt, speciellt i situationer de förväntas utföra en prestation, men för mig är det bara osäkerhet. Det är självklart synd när man inte tror på sig själv tillräckligt, för att känna sig säker någonstans.........